Sida 73 [73]
OCR
61 Denna däremot låg absolutistilla så mitt ressällskap hann både rädda kappsäckar och sig själva upp på land. Min kusk lämnade mig ensam med sin häst, som genast, inseende att han ej hade att göra med en hippolog, helt behändigt vände i skacklarna, så att han kom att stå med huvudet mot slädans framkant. Prästfrun, som varande den yngsta och vigaste, pilade av uppåt byn för att väcka folket. Hon påminde livligt om mister Snodgrass vid Pickwicks missöde med isen, utom i det, att hon var betydligt rådigare. Det dröjde ej heller många minuter, förrän tvenne karlar kommo löpande, den ena med en grimma, den andra i knallgula byxor med klarblå lappar på stuss och knä och vilda lockar under hundskinnsmössan. Mitt i virrvarret reste sig doc. Lundborgs pälsprydda gestalt som ett monument, rest över orubbligheten av bönderna i Nedre Soppero. Efter litet baxande fingo karlarna häst och släde upp på isen, nya hudar, täcken och filtar inlades och så bar det åter iväg. I förbigående må nämnas, att trots olycksödet, vaken ändå ej förprickades, vilket hade till följd att dagen efter en getabock drunknade i det hål vår häst fallit ned i. — Naturen avskyr tomrum! Komna halvvägs mellan Övre Soppero och Idivuoma begynte min »unghäst» märkbart att svälla och svaja fram och tillbaka på ett högst ostadigt sätt. Min skjutsbonde erkände halvgråtande, att han givit hästen så mycket havre och mjölröra den velat äta i Soppero och att han nu visst — hästen nämligen — skulle krevera och att det vore bäst vi kröpo ned bakom släden, för att inte råka bli träffade när bomben exploderade. Nu visade sig nyttan-av att medföra mycken packning, kvickt framdrog jag en butelj brännvin och kommenderade den i hästens hals. Djuret drack girigt och översvallande min druva och ressällskapet satt bara och skrek på kameran,
