Sida 53 [53]
OCR
43 I kyrkan var jag ej inne, mitt ressällskap försäkrade mig dock att förlusten var ringa. Templets huvudsakligaste sevärdhet var en altartavla, varest en lantlig målare framställt Frälsaren stående på hälarna, för att han inte skulle behöva frysa om tårna. Kyrkan stoltserade även med moderna svängdörrar — sådana där med sammetskant, som slå en i ryggen. Biografdörrar! Efter ett par dagars vistelse återvände vi samma väg hem ' till Vittangi igen. Åter i arbete. D:r Söderlind, provinsialläkaren på platsen, har en vacker samling lappslöjd som jag exproprierat. Thisells kollektion ger mig även mycket att göra. Medan jag var i Tärendö, hade en sällsynt händelse ägt rum i byn, nämligen ett slagsmål mellan — lappar, dessa fridsälskande, »vars hälsning är frid» (Diben). Jag fick tag i »Norrbottens-Kuriren», vari händelsen beskrevs, och läste följande: När lappblodet räkar isvallning Lapparna äro kända för att vara ett fridsälskande släkte och detta vackra omdöme göra de sig verkligen förtjänta av. Åtminstone hör man bra sällan talas om att de handgripligen äntasta varandra. Men det finnes omständigheter då icke ens lappen kan bibehålla jämvikten och det är, då de olika byarnas renar få det så trångt, att de börja trampa varandra på tärna. Så inträffade förra lördagen i Vittangi. En lappby från Saarivuoma hade slagit sig ned fem km. väster om nämnda by och dess renar grävde som bäst i den djupa snön för att efter stor möda mumsa åt sig en nypa lav, då ett par lappmän från Rautasvuoma, vilka kommo med sina renar på återtåg mot fjällen och vilka ämnade rasta just på samma ställe, togo sig före att samla ihop och exercera med Saarivuomalapparnas renkompani. En sådan fräckhet hör man sällan talas om i Lappmarken,
