Sida 26 [26]
OCR
18 liggande benbiten. Då man fått fram den, fattar man benet mellan tänderna och drar ut den, tillsammans med den längs benpipan liggande sensträngen. Denna sensträng lägges »våt som den är», kring vederbörandes hals, varpå när den torkat, den bindes kring hand eller fotleden. Gamla »Inga Guttora» som band mitt armband, sade föraktligt, att det inte hade någon kraft »numera» — sådana armband. — Vad vet jag — ännu i denna dag (1 maj 1920) bär jag dock min viedna-snodna — eftersom jag förlorat det, jag fick av Walkeapää 1918. Dessa senarmband betraktas dock av lapparna i viss mån som amuletter och få äro de barn, som ej bära ett eller två viedna-snodna kring, vanligen båda handlederna. Snöstormen ville ej taga slut, och lappfogde Holm, som rest strax efter tinget, hade behövt två gånger så lång tid som vanligt, för att nå Svappavaara. Drivorna sades vara manshöga och vi kände oss verkligen i hög grad insnöade, men som allting har en ände, klarnade dock himlen till slut och så kom det sig, att jag den 31 januari 1920 steg i risslan för att resa söderut. Mig veterligt den första, som rest i detta väderstreck för att påträffa lappar och studera dem. — Lapparna som man eljest reser norrut för att råka. Nå, allting är ju relativt och därför satte min kusk, om vilken jag får mycket att tala, hästen i gång och Så »Hyvästi Karesuando». — Han, skjutsbonden, som var 70 år, rödhårig och låghalt kastade sig tvärs över släden, så att han kom att vila” på min mage. Inpackad i mina pälsar, kunde jag inte få honom därifrån, utan sökte bära tyngden så gott jag förmådde. Vägen var som ett stelnat hav. Den rissla vari mitt ressällskap hade plats och som körde före, liknade förvillande ett fartyg i storm. Än syntes aktern högt uppe över våra huvuden, än dök den tvärt ned i en vågdal, det var precis som man varit till sjöss, drivorna voro verkligen manshöga. /
