Sida 26 [26]
18
liggande benbiten. Då man fått fram den, fattar man benet
mellan tänderna och drar ut den, tillsammans med den
längs benpipan liggande sensträngen. Denna sensträng
lägges »våt som den är», kring vederbörandes hals, varpå
när den torkat, den bindes kring hand eller fotleden.
Gamla »Inga Guttora» som band mitt armband, sade för¬
aktligt, att det inte hade någon kraft »numera» — sådana
armband. — Vad vet jag — ännu i denna dag (1 maj 1920)
bär jag dock min viedna-snodna — eftersom jag förlorat det,
jag fick av Walkeapää 1918. Dessa senarmband betraktas
dock av lapparna i viss mån som amuletter och få äro
de barn, som ej bära ett eller två viedna-snodna kring,
vanligen båda handlederna.
Snöstormen ville ej taga slut, och lappfogde Holm, som
rest strax efter tinget, hade behövt två gånger så lång
tid som vanligt, för att nå Svappavaara. Drivorna sades
vara manshöga och vi kände oss verkligen i hög grad
insnöade, men som allting har en ände, klarnade dock
himlen till slut och så kom det sig, att jag den 31
januari 1920 steg i risslan för att resa söderut.
Mig veterligt den första, som rest i detta väderstreck
för att påträffa lappar och studera dem. — Lapparna som
man eljest reser norrut för att råka.
Nå, allting är ju relativt och därför satte min kusk,
om vilken jag får mycket att tala, hästen i gång och Så
»Hyvästi Karesuando». —
Han, skjutsbonden, som var 70 år, rödhårig och låghalt
kastade sig tvärs över släden, så att han kom att vila” på
min mage. Inpackad i mina pälsar, kunde jag inte få honom
därifrån, utan sökte bära tyngden så gott jag förmådde.
Vägen var som ett stelnat hav. Den rissla vari mitt
ressällskap hade plats och som körde före, liknade för¬
villande ett fartyg i storm. Än syntes aktern högt uppe
över våra huvuden, än dök den tvärt ned i en vågdal, det
var precis som man varit till sjöss, drivorna voro verkligen
manshöga. /