Sida 22 [22]
OCR
16 att den evigt leende huspigan Mina Maråäinen, sparkade upp dörren med sin, just ej lilla fot och högljudd ropade: — Önka gått nyt år Maalari. Den 6 januari var det lapptillsyningsman Emil Lidströms födelsedag och till den ändan, hade jag med otrolig möda medfört från Stockholm ett dussin raketer av största kaliber. Trotsande åtskilliga, ej så få, trafikstadganden, hade jag haft dessa raketer i mitt bagage, och de hade ej exploderat. Att det rådde full storm, snöyra och allt möjligt, generade oss ej, raketerna monterades upp och avskötos så fort vi hunno, två man starka och med cigarrer försedda. Det var något av slaget vid Narva i scener, så påstod åtminstone festföremålet och lapparna på fjället kommo dagen efter ned och berättade att de sett »eldsyner» på himmelen — Dagarna gingo och varje dag var en fest. I mitten av månaden var det ting och jag lyckades utan min förskyllan och värdighet svära falskt. Det var så, att jag skulle beediga ett testamente och då domaren frågade om »Ossian Elgström» vore mitt fulla namn, svarade jag gladeligen »ja», förglömmande de ominiösa namnen Josef och David varmed mina föräldrar i en grå forntid försett mig — varefter jag begick eden, utan att tänka på vilken dödssynd jag gjorde mig skyldig till. — Saken fick: dock inget rättsligt efterspel. i Den 24 var avresan söderut bestämd, men en ihållande snöstorm hindrade varje dag uppbrottet. Varje morgon knackade Lidström med pipskaftet på barometern, men nej, den stod lika högt — eller lågt, huru man vill tänder | Ute rasade nu snöstormen på fjärde dygnet, men likafullt visade barometern bara på »vackert väder», vilket jag tyckte var rätt, eftersom den hängde inomhus. Det var alltså intet annat att göra, än att sitta stilla och röka pipa, utom då man sträckte ut handen etter kaffekoppen. Genomblåsta lappar med röda ögon och snö i pälsens alla veck, kommo och gingo, då och då stirrade man ut
