Sida 22 [22]
16
att den evigt leende huspigan Mina Maråäinen, sparkade
upp dörren med sin, just ej lilla fot och högljudd ropade:
— Önka gått nyt år Maalari.
Den 6 januari var det lapptillsyningsman Emil Lidströms
födelsedag och till den ändan, hade jag med otrolig möda
medfört från Stockholm ett dussin raketer av största kaliber.
Trotsande åtskilliga, ej så få, trafikstadganden, hade jag
haft dessa raketer i mitt bagage, och de hade ej exploderat.
Att det rådde full storm, snöyra och allt möjligt, generade
oss ej, raketerna monterades upp och avskötos så fort vi
hunno, två man starka och med cigarrer försedda. Det var
något av slaget vid Narva i scener, så påstod åtminstone
festföremålet och lapparna på fjället kommo dagen efter
ned och berättade att de sett »eldsyner» på himmelen —
Dagarna gingo och varje dag var en fest. I mitten av
månaden var det ting och jag lyckades utan min förskyllan
och värdighet svära falskt. Det var så, att jag skulle
beediga ett testamente och då domaren frågade om »Ossian
Elgström» vore mitt fulla namn, svarade jag gladeligen
»ja», förglömmande de ominiösa namnen Josef och David
varmed mina föräldrar i en grå forntid försett mig —
varefter jag begick eden, utan att tänka på vilken döds¬
synd jag gjorde mig skyldig till. — Saken fick: dock inget
rättsligt efterspel. i
Den 24 var avresan söderut bestämd, men en ihål¬
lande snöstorm hindrade varje dag uppbrottet. Varje mor¬
gon knackade Lidström med pipskaftet på barometern,
men nej, den stod lika högt — eller lågt, huru man vill
tänder |
Ute rasade nu snöstormen på fjärde dygnet, men lika¬
fullt visade barometern bara på »vackert väder», vilket
jag tyckte var rätt, eftersom den hängde inomhus. Det
var alltså intet annat att göra, än att sitta stilla och röka
pipa, utom då man sträckte ut handen etter kaffekoppen.
Genomblåsta lappar med röda ögon och snö i pälsens
alla veck, kommo och gingo, då och då stirrade man ut