Sida 18 [18]
OCR
12 Vem kan beskriva scenerna i ett rengärde —? Den vita snön med. sina tusen svarta, aldrig vilande ormar, som äro kastsnaror. — Lapparna som kila av och an, renarna, kasten, infångandet, nej, sådant kan ej beskrivas, "bara ritas, och så hade jag till på köpet ingen skissbok, men jag såg desto mer. Och hemfärden. — Det brusande larmet då rengärdets stängsel revs ifrån och de dödsskrämda renarna sågo väg ut till det, de trodde vara friheten. — Först en och en, så allt snabbare och snabbare tills hela hjorden var en virvel, ett vattenfall av brungrå kroppar vari de svaga buros och många inte kände marken på flera meter. Skymningen som föll, fjällen som stodo koboltblå runt omkring, renhjorden, nu litet lugnare, hundskallen än borta, än nära, högtljudande, skidornas sus och det hela, bildande en enda stor tystnad med renhovarnas' knäppande som ackompanjemang. — Det är roligt att ha att minnas sådant — Kanske har det gått en sekund — tanken vet ju ej av tfågon tid, jag har ett ögonblick stirrat in i elden och tänkt och varit borta. Lappfogden rör om i bränderna och stiger upp, det är lappar på kontoret som vilja ha råd, låna pengar och Gud vet allt. Ja, jag är åter på resor, åter har jag kuskats kors och tvärs, sett och ritat mig led på lappar och bofasta, fyra långa månader ha gått och inte har jag skrivit en rad till den bok jag lovat win förläggare. Jag har ej kunnat skriva för det har »ingenting hänt» — allt har blivit »vanligt». Det är så, de märkvärdigaste ting bli bånala, om de ideligen omlevas. Jag har ju dock upplevat en hel del och en målare ser ju också tillvaron litet från sidan, kanske litet skevt, men alltid: "så, att de »rätseerde» måste tänka, »him det: där har jag aldrig förr lagt märke till», Kanske därför, det jag sett och ser, även denna gång förtjänar att nedskrivas, fast jag ej själv-tycker så. Nå vill jag vara. riktigt ärlig,
