Sida 18 [18]
12
Vem kan beskriva scenerna i ett rengärde —?
Den vita snön med. sina tusen svarta, aldrig vilande
ormar, som äro kastsnaror. — Lapparna som kila av och
an, renarna, kasten, infångandet, nej, sådant kan ej beskri¬
vas, "bara ritas, och så hade jag till på köpet ingen skiss¬
bok, men jag såg desto mer. Och hemfärden. — Det
brusande larmet då rengärdets stängsel revs ifrån och de
dödsskrämda renarna sågo väg ut till det, de trodde vara
friheten. — Först en och en, så allt snabbare och snabbare
tills hela hjorden var en virvel, ett vattenfall av brungrå
kroppar vari de svaga buros och många inte kände
marken på flera meter. Skymningen som föll, fjällen som
stodo koboltblå runt omkring, renhjorden, nu litet lug¬
nare, hundskallen än borta, än nära, högtljudande, skidor¬
nas sus och det hela, bildande en enda stor tystnad med
renhovarnas' knäppande som ackompanjemang. — Det är
roligt att ha att minnas sådant —
Kanske har det gått en sekund — tanken vet ju ej av
tfågon tid, jag har ett ögonblick stirrat in i elden och
tänkt och varit borta. Lappfogden rör om i bränderna
och stiger upp, det är lappar på kontoret som vilja ha
råd, låna pengar och Gud vet allt. Ja, jag är åter på resor,
åter har jag kuskats kors och tvärs, sett och ritat mig
led på lappar och bofasta, fyra långa månader ha gått och
inte har jag skrivit en rad till den bok jag lovat win
förläggare.
Jag har ej kunnat skriva för det har »ingenting hänt» —
allt har blivit »vanligt».
Det är så, de märkvärdigaste ting bli bånala, om de
ideligen omlevas.
Jag har ju dock upplevat en hel del och en målare ser
ju också tillvaron litet från sidan, kanske litet skevt, men
alltid: "så, att de »rätseerde» måste tänka, »him det: där
har jag aldrig förr lagt märke till», Kanske därför, det
jag sett och ser, även denna gång förtjänar att nedskrivas,
fast jag ej själv-tycker så. Nå vill jag vara. riktigt ärlig,