Sida 15 [15]
OCR
9 käkparti, något av illslughet. — Vänta bara ni människobarn, mumlar kölden och ger väggarna en spark. Isen på älven brakar, ty: kölden är tung. Jag tror ej kölden trivs med sin köld, jag tror han fryser, varför skulle han eljest svepa in sig i isdimman och vara vid dåligt lynne och göra människor sjuka. Så ha vi den köld, där norrskenen roa: sig, den höga, rena, friska kölden, det goda lynnets köld. Aldrig äro väl norrskenen vid så gott lynne som då, Bild 3. >De dödas ö.> breda skratt över hela himlen och kölden ser på och blinkar godmodigt åt den ensamme lappen, som skidar hän över myrmarken, — Skynda dig, bror lille, hem till kåtan, du har tvenne pälsar och ludna ben och fötter, dig vill jag intet ont, myser han. — Nej, den höga klara kölden är ingen fiende — Jag ser mig i risslan, även jag har tvenne pälsar, mina ben äro skyddade av ludna fodral och fötterna hålla värmen i fågelbo av hö och kritvita renskinn. Hästens bjällra rasslar muntert.
