Sida 14 [14]
8
blick på en världsberömd signatur och går över till glim¬
tar på en brons av Kaj Nielsen.
Lundbohm ser trött ut och jag undrar vilken i ordningen
jag är, som han visar sina samlingar för. Vad har inte
dessa ögon sett, jag tänker på Salomo som har fel, då
han säger att ögat ser sig aldrig mätt — och jag ser på
min följeslagare. — Levt har han gjort på gränsen. Män¬
niskor har besökt honom, berömda folk ha druckit ur hans
bägare och hela världen har varit hans valplats och nu
går han bredvid mig, kanske mätt på allt. — Herregud,
är det värt att genomgå så mycket, för att lära så litet —?
Jag känner en stark leda vid mig själv — ty även jag samlar
och samlar, dammet skall hopa sig på mina packor av
lapponica, tider skola gå och år efter min död skall någon
docent, som nu ännu inte är född, hosta och svära över
dammolnen han rör upp och skriva en avhandling, vari jag
har mycket orätt och allt vad jag uppfattat är uppåt
väggarna —
Vad är det för en idiotisk drift, som piskar oss ut i
ödemarker, eller som sätter slädkaravanerna i gång inåt is¬
. vidder, varest inget finnes att erövra utom, meter, kilometer
och: breddgrader — —:—?
En brand har fallit ihop, en gnista följd av tusen syskon,
har sprungit upp ur askan, ett eldkol glöder på mattan;
genom väggstockarnas springor visar kölden tänderna.
Jag sätter mig upp i min breda utdragssoffa kastar täcket
åt sidan och jär på benen —
Kaffe och pipa —
Fundersamma stirra vi in i elden, min vän och jag —
— Vi ha kallt, säger han. Kvicksilvret har frusit i natt.
Jag ser kölden stå bredbent och bister över finnbyns
hustak.
Det ligger något hopbitet över stark köld, något av
bulldoggens omedvetet, medvetna envishet, något av nypet
från en illasinnad kvinna. Det svaga norrsken, som är den
starka köldens ledsagare är nästan orörligt, ett hopbitet