Sida 13 [13]
Bild 2. Renarna.
FÖRORD
Tassande på tysta komager har finnflickan upptänt min
brasa och nu stiger elden och sjunker i lappfogdens pörte.
Elden är som en hund vidsett= ben.
En låga skjuter upp mellan tvenne trän, den drar sig
tillbaka, kastar en blick åt sidan och sätter så tänderna
i tjärveden som smäller och sjuder, mörka droppar rinna
trögt utför, fräsa till och försvinna i askan.
Darrande gå eldens reflexer över väggarnas knivslidor.
Jag ligger och tittar i elden, åter är jag på resor, åter
har jag kuskats härs och tvärs och sett mig led och trött
på lappar och på bofasta. Det har snöat och regnat,
frusit och töat och dagarna ha gått.
Jag tänker tillbaka, jag är i Kiruna hos Lundbohm. Jag
går bredvid honom, uppför trappor och nedför trappor
vi stanna framför konstverk, lampan i hans hand kastar
en trekantig ljusfläck på en tavla, ljuset lyser ett ögon¬