Sida 13 [13]
OCR
Bild 2. Renarna. FÖRORD Tassande på tysta komager har finnflickan upptänt min brasa och nu stiger elden och sjunker i lappfogdens pörte. Elden är som en hund vidsett= ben. En låga skjuter upp mellan tvenne trän, den drar sig tillbaka, kastar en blick åt sidan och sätter så tänderna i tjärveden som smäller och sjuder, mörka droppar rinna trögt utför, fräsa till och försvinna i askan. Darrande gå eldens reflexer över väggarnas knivslidor. Jag ligger och tittar i elden, åter är jag på resor, åter har jag kuskats härs och tvärs och sett mig led och trött på lappar och på bofasta. Det har snöat och regnat, frusit och töat och dagarna ha gått. Jag tänker tillbaka, jag är i Kiruna hos Lundbohm. Jag går bredvid honom, uppför trappor och nedför trappor vi stanna framför konstverk, lampan i hans hand kastar en trekantig ljusfläck på en tavla, ljuset lyser ett ögon
