Sida 76 [76]
OCR
70 och skickat sin tjenare, som alltid låg inom hörhåll, för att fråga hvad det var. Öfverste Olcott, det teosofiska samfundets president, också en af våra gäster vid den tid, om hvilken jag talar, var för visso med oss hela aftonen från vår återkomst efter den misslyckade expeditionen och var äfven närvarande vid uppbrottet, Att föreställa sig, det han skulle hafva användt natten till att gå en fem å sex engelska mil utför ett svårt pass på skogsvägar, svåra att hitta, för att begrafva en kopp och ett tefat af ett slag, som det icke var troligt att vi skulle medtaga, på ett ställe, dit det ej var troligt att vi skulle komma att gå, för att de skulle finnas der i den ytterst osannolika händelsen att de skulle behöfvas för utförandet af ett narrspel — detta vore för visso ett något äfventyrligt antagande. En annan omständighet — man kan komma till det ställe, dit vi ämnade oss, på två vägar från hvardera ändan af den hästsko, som bildas af de kullar, på hvilka Simla är beläget. Det stod oss öppet att taga hvilkendera vägen som helst, och bestämdt hade hvarken madame Blavatsky eller öfverste Olcott någon del i valet af den, som verkligen togs. Hade vi tagit den andra, skulle vi aldrig hafva kommit till den fläck, der vi nu frukosterade. Att antaga ett bedrägeri i detta fall — man må söka förklara dess utförande på hvarje tänkbart sätt — är, såsom jag sagt, att trotsa det sunda förnuftet. Orimligheten af denna förklaring skall framträda ännu tydligare under fortgången af min berättelse, när den här anförda händelsen ställes i jemförelse med andra senare inträffade händelser. Men jag har ännu icke afslutat berättelsen om hvad som hände denna
