Sida 44 [44]
OCR
38 doxt-religiösa verldens förskrämda och förtrytsamma otro, kan man tänka sig att. de kunde — propter vitam vivendi perdere causas — låta den hemliga vetenskapen sjelf komma på förfall under sin sträfvan att öfvertyga menskligheten om dess verkliga tillvaro. Naturligtvis kan man antaga att en arbetsfördelning vore lika möjlig inom ockultismen, som inom hvarje annat område, och att några för detta arbete passande adepter kunde afskiljas i och för nedslåendet af den nyare vetenskapens otro, under det att de andra finge fullfölja skötandet af sina ursprungliga pligter i sin kära afsöndring. Men ett dylikt förslag, så praktiskt det än kan synas för en praktisk verld, skulle troligen visa sig i högsta grad opraktiskt för den sanne mystikern, Till att börja med är det icke antagligt, att den som eftersträfvar ockultismens hedersplatser skulle genomgå de fruktansvärda och långvariga pröfningar, som erfordras för målets vinnande, för att sedan efter dess uppnående vilja omfatta ett lif midt uti den vanliga verlden, som under förutsättning af hans framgång inom ockultismen nödvändigt måste förefalla honom ytterst motbjudande. ”Troligen gifves det icke en enda verklig adept, som icke betraktar hvarje annat lif än ett afsöndradt med större afsky och motvilja än vi, som tillhöra den utom stående verlden, skulle känna vid tanken på att blifva lefvande begrafda i en aflägsen bergsfästning, dit ingen fot eller röst från den yttre verlden kunde framtränga. Jag skall snart komma i tillfälle att visa, det denna kärlek för ett afsöndradt lif, som åtföljer adeptskapet, ingalunda innebär ett sinne, otillgängligt för kunskapen om europeisk kultur och europeiska seder. Den låter tvärt om förena sig med ett sådant belopp af europeisk kultur och erfarenhet, att personer, som endast äro bekanta med de hvardagliga sidorna af det österländska lifvet, skola förvåna sig öfver möjligheten för en österlänning att hafva kunnat
