De bilda ett brödraskap eller en hemlig förening, som
sträcker sina förgreningar öfver hela Orienten, men hvars huf¬
vudsäte, enligt hvad jag erfarit, för närvarande befinner sig i
Tibet. Men Indien är ännu icke öfvergifvet af adepterna och
härifrån erhålla de ännu många rekryter. Ty det stora Brödra¬
skapet är på en gång den minst och den mest exklusiva orga¬
nisation i verlden, och nya rekryter af hvarje ras eller land
som helst äro välkomna, blott de ega de erforderliga egenska¬
perna. Såsom jag erfarit af en person, som sjelf är adept,
står dörren alltid öppen för den rätte mannen, som knackar
på, men den väg, som måste tillryggaläggas, innan man kom¬
mer till dörren, är sådan, -'att endast den mest beslutsamma
resenär kan hoppas passera den. Det är tydligen omöjligt för
mig att beskrifva dess faror annat än i allmänna ordalag, men
det är ej nödvändigt att känna några invigningsmysterier för
att fatta karakteren af den uppfostringsprocess, en neofyt måste
genomgå, innan han uppnår värdigheten af adept i ockultis¬
men. Adepten göres icke; han varder, såsom jag ständigt
blifvit försäkrad, och detta vardande är hufvudsakligen hans
egna händers verk.
Jag tror icke att en kandidat någonsin på mindre än sju
år från den tid han blifvit mottagen såsom novis vunnit till¬
träde till. ens de” första prof, hvilka de nu må vara, som
stänga vägen till de första graderna af ockultismen, och det
gifves ingen säkerhet för honom att icke de sju åren kunna
utsträckas ad lbitum. Han har ingen säkerhet att ens någon¬
sin vinna tillträde till någon invigning. Och denna förfärliga
ovisshet, som skulle afskräcka de flesta europeer, huru stort
teoretiskt intresse de än kunde hysa för saken, att sjelfva söka
inträde på ockultismens område, underhålles icke af en blott
nyck hos ett despotiskt samfund, hvilket så att säga skulle
vilja kokettera för sina friares ifver. De prof neofyten måste
genomgå äro inga fantastiska gäckerier eller efterhärmningar af
fasaväckande faror. FEj heller äro de enligt min uppfattning