Sida 16 [16]
OCR
f 10 7] tas af deras behag, och en OS förefmak af plågans bitterhet fkulle”betaga deras fötma. | Okunnigheten är hoppets moder; hoppet fälhetens. Men hvar blefve' väl hoppet, om vi förutfåge våra olyckor? Se der en öm fader, fom tycker fig känna fin varelfe fördublad i fin unga fons lif! Huru välfignar han ej himmelen , fom hört hans böner och för: länt honom denna gåfva, den fällafte för hans hierta ! Huru fördublas ej hans kärlek til en dygdig maka, fom fkänkt honom denna pant af fin rena ömhet! Hvad känner 2 ej för nöje, at gifva fin omforg åt hans fpäda barndom , at förekomma hans tårar , at kalla fram löjet på hans ofkyldiga läppar: at fe honom dageligen , lik en trefven planta, växa up under hans ögon; at deltaga i hans lekar, at utvekla tankan i hans fäl och dygden 1 hans hierta. . Huru anfer han ej för en vinft, all. den koftnad han använder på denna fonens upfoftran, 1 det hopp, at han en dag fkal blifva -et flöd för hans ålderdom och en heder för hans namn! Men ack! hans hopp skal bedraga honom: all hans omfreg ; oNka
