Sida 8 [8]
OCR
C21 Som fig i luftens rymder fvängde; Strax vil han härma deras lopp; Men med en trög och vinglös krop Hvad kan han ? — Icke mer än klaga: ”O Jofutr! mafkars Gud och Far , ”Mån du väl rättvift handlat har ”Mot dina barn? — Jag ufla, fvaga, ”Mit lif i ftoft och mörker drar, ”Då foglen up åt himlen fväfvar. ” Så knötar han, ändock han bäfvar. Knapt har han anfört fit befvär, Förn han til Fiäril ombytt är, Och glad med guldbeprydda vingar Från blomfter fig til blomfter fvingar:; Nu intet mer han önfka lär — | Men himlen fvartnar , åfkan knallar, En regnfkur ned ur molnen fvallar, Sin dödsftund häpna Fiäriln fer, Och fig et fkydd hos Rolfen ber; Men hennes flielk , fom friftad gifver, Hans klena vingar fönderrifver, At han til jorden faller ner: I hennes barm han fig vil dölja , Men hon hans vingar motftånd gör: Han äntlig qvafd af regnets bölja I ånger och förtviflan dör.
