Sida 8 [8]
C21
Som fig i luftens rymder fvängde;
Strax vil han härma deras lopp;
Men med en trög och vinglös krop
Hvad kan han ? — Icke mer än klaga:
”O Jofutr! mafkars Gud och Far ,
”Mån du väl rättvift handlat har
”Mot dina barn? — Jag ufla, fvaga,
”Mit lif i ftoft och mörker drar,
”Då foglen up åt himlen fväfvar. ”
Så knötar han, ändock han bäfvar.
Knapt har han anfört fit befvär,
Förn han til Fiäril ombytt är,
Och glad med guldbeprydda vingar
Från blomfter fig til blomfter fvingar:;
Nu intet mer han önfka lär — |
Men himlen fvartnar , åfkan knallar,
En regnfkur ned ur molnen fvallar,
Sin dödsftund häpna Fiäriln fer,
Och fig et fkydd hos Rolfen ber;
Men hennes flielk , fom friftad gifver,
Hans klena vingar fönderrifver,
At han til jorden faller ner:
I hennes barm han fig vil dölja ,
Men hon hans vingar motftånd gör:
Han äntlig qvafd af regnets bölja
I ånger och förtviflan dör.