Sida 256 [256]
ee
2 (1254) 3
finazarberen, --Han- blyges ej för fina får;
men ikryter ej deraf ,' ty han förtjenar beröm,
men åftundar det icke-w€ fåfinga tungor.
Han åt, fomer Lejon, förtkräckelig i vapnen,
men ljuflig'rfit umgånge;soch- utom vapnen
åger han intet fom tkulle fynas förfkråcke¬
ligit för hans vånner, icke en gång för hans
tjälate.> 36
Mensa, fluteligen taga handen af taflan:
Vår hjele Aven mennilka, och doch mer ån
en. menniflkas ty han bår, faft uti en ofull¬
komlig afbildiysen liknelecaf de egenikaper,
fombuti det: eviga Majeftitet: åro förenade,
Han hår vålicke hunnit fullkomligheten, men
lynes: dock ojovara' långtiderifrå , ty han år
emHerre: öfverfina begår och tvagheter, De
filt, der blodiga vapn frötås tilhopa, åro för¬
fkråckeliga , menshan måter dem med fri-"
modighetsochsfeger.: Upgången til den fan¬
fligér der up med beftåndighet och framgångs
På dygdenes våg möra flera hinder och ftö¬
toftenar , men ;shan: uddviker detsa med: förs
fiktighet, och:6fverftiger de förra med ådels
mod och lyckas Han fkiljes från! de blödi¬
gare: Själar ,. fom-ocklå kunna åifka dygden;
genom de framtteg ; fora :hatv gjort i dygde-:
nesjöfning ; genom et hjerta, fom alla lyck
kkones fkiften år orörligt ; och genom iden fri-!
mo¬