Sida 248 [248]
OCR
3t (246 ) gångs-molnen lyfa ftörre , lika fom Solen i fin nedergång. De åga de råttfintas högaktning lika ftor, ehvad de båras på lyckones armar, eller trampas under dets fötter ; ty Ör åro altid: de famrme ; lika-ftore;, lika ädle. Mellan Vapnen knyta de fina Lagrar mel oförfkråckta händer, och i fridfens ftillaft2 lugn bygga de fig en lika oförgångelig åreftod: De Segrar , fom de vinna öfver fina tiders hårfkande lafter; de dygder, fom pryda de- , ras gång; de förtjenfter, fom de tamla och de vålgerningar, genom hvilka de vinna mennilkors hjertan, äro deras ftörfta hjelte-verk och nöjdafte omforger. At fåledes intaga hjertan och fåtta fina egna fiender uti en håpen förundran , år: bland deras ådlafte erÖfringar. Vi vilje då litet följa en Hjelte på hans åros våg, och betrakta honom, faft uti ep fvag och ofullkomlig målning. Vår Hjelte famlar ej i töknen, och vinicke i fin gång; ty visheten år den Sol, om honom uplyfer , förnuftet hans ledare och dygden hans följe: De göra hans fteg ftadiga och "hans våg fåker, Han år'ej ömare om ögat ån famvetet, och juft det gör hans hjertä oförfkråckt, at han ej behöfver blekna för något brott. Upriktighet år det | bar
