Sida 88 [88]
eg Rool
förrån yi ledas dervid, och önfke, at fnart |
få byta oms; Så år detidetena, få år det i
det andra målet, Vi ledsne fnart, ån¬
dock tingen åro ofs aldrig få kåre. Fråge
vi efter orfaken hårtil; få år vål förft den;
at månnifkan åraf naturen mycket fallen til
ombyte. Sedan tånker hon altid få något befyn¬
nerligt af de jordifka tingen. Hon fäåtter få
ftort vårde” derpå, och. menar, at de ej an¬
nat kunna, ån kafta vacker rånta af fig, Men
når honiet icke funnit det hon fökt; få fkyndar
hon, at finna det i et annat, och fom fam»
ma olycka der åfven möter hånhe; få gårhon
til -det.ötredje, oo fy. Huru mycket
en fådan ledsnad oroar ofs, lårer et oftadigt
och tillika flyktigt finne -båft kunna tala om,
Så mycket. jag hos mig: och andra mårkt; £å
blir månnifkan oluftig > förtretelig, ångflig;
ledfam, och updiktar fig orfak til ondfka och
at låta illa, S
v
Men vi kunne få mycket låttare finna lås
kedom för ledsnaden; fom vi vål fe, at vi
under henne mifsbruke GUDs gåfvori rete och
förarge andra och plåge ofs fjelfva. Viförföke
GUDs godhet nupå det ena» nu på det andra
fåttet, Bsellin vi rate, vi förkafte den,och vi
vete mången gång fjelfve icke, höru vål
och godt. vi vilje håfvat: Det år icke nog
ol at vi