Page 86 [86]
OCR
: I 86 0 NR fig aldrig kunna undvika. > Alla månnifkans | tankar varda då fulle af ångeft, hjärtat klåm- | mes och Själen fpånnes likfom i en klåfva. At frilla denna Själenes oro och vånda år förnuftet alt för klent och otilråckeligt til. GUDs | ord, fom år den kraftigafte låkedom för Sjä- | len, måtte ftilla den famma; bårttaga denna | fmiårtarvoch förfåtta henne åter i ro och ftill- | het; Hvad. den: förra vidkommer, få kan förnuftet vål finna lig vid. och vifa hur dåraktigt-det år, at milstråfta om det, fom ingen milströftan förtjenar, t Vi fåtte vår lit och förtröftan för mycket. på det verldsliga. Vore vår förtråftan medelmåttig eller ingen; få vore faknaden | drågelig och ingenftådes förtviflan. Vi måfte derföre, hvad det verdsliga angår, påin| tet fåtta någon vifs och fanfkyllig förtröftan. Vi måfte i fökandet föreftålla ofs, fåfom det Kunde -ofs hånda och icke hånda, och i bibeKållandet och" nyttjandet, fom vi det ågde eller icke ågde. Hvad mig angår, få fkal mi ellerej. Hånder det mig, få tackarjag GUD och glåder mig,långt mer, då det fker oförmode" ligen än då jag, vetande derafimitfinne gjordt förut tufende förflager. Hånder det mig icke, få har jag af faknaden ingen'oro, Och | . - ty?
