Sida 86 [86]
: I
86 0 NR
fig aldrig kunna undvika. > Alla månnifkans |
tankar varda då fulle af ångeft, hjärtat klåm- |
mes och Själen fpånnes likfom i en klåfva.
At frilla denna Själenes oro och vånda år för¬
nuftet alt för klent och otilråckeligt til. GUDs |
ord, fom år den kraftigafte låkedom för Sjä- |
len, måtte ftilla den famma; bårttaga denna |
fmiårtarvoch förfåtta henne åter i ro och ftill- |
het; Hvad. den: förra vidkommer, få kan
förnuftet vål finna lig vid. och vifa hur dår¬
aktigt-det år, at milstråfta om det, fom in¬
gen milströftan förtjenar, t
Vi fåtte vår lit och förtröftan för myc¬
ket. på det verldsliga. Vore vår förtråftan
medelmåttig eller ingen; få vore faknaden |
drågelig och ingenftådes förtviflan. Vi må¬
fte derföre, hvad det verdsliga angår, påin¬
|
tet fåtta någon vifs och fanfkyllig förtröftan.
Vi måfte i fökandet föreftålla ofs, fåfom det
Kunde -ofs hånda och icke hånda, och i bibe¬
Kållandet och" nyttjandet, fom vi det ågde
eller icke ågde. Hvad mig angår, få fkal
mi ellerej. Hånder det mig, få tackarjag GUD
och glåder mig,långt mer, då det fker oförmode"
ligen än då jag, vetande derafimitfinne gjordt
förut tufende förflager. Hånder det mig ic¬
ke, få har jag af faknaden ingen'oro, Och |
. - ty?