Sida 59 [59]
OCR
rn måningom tager lifvet af niännifkan. En kadelig nåfla, fom nåftan icke får, atutrota. Ho vet icke, huru många en omåttelig forg harhjelpt i förtidi grafven?-ho vet ickehuru ropfens krafter deraf aftynat, at månnifkan krapt liknadt fig fjelf? Hvad ångflan, hvs d 0ro, hvad tårar, hvad klagan förfpörjes icke fom utom fig, och hon vet icke hvad hon gör. Hon blir til alla fyflor hoglös, och 1åter i fit lilla hushåld gå vind för våg. Hon blir lam i fin Barna -upfoftran, at barnen blifva både enfinte och odygdige. Hon blir knorrifk otolig, emot GUD, afundfjuk på fin Nåfta och ledfen vid fig fjelf. Hon blir rådlös i hvarjeharida påkommande håndelfer , år oförmögen, at fe fig fjelf til.godo och ofkickelig attjena andra. Ja, hon förmår upråkförorfakar, -Omfider fedan månnifkan p Jet fyndigt och frucktléft fått få förnött hela fin td bårt; få måfte hon med gråmelfe fe, at hon med fin forg ingen ting utråttat; ty det år merendels få, at det, vi förje öfver, kan icke åndras. Ingen maka har ännu med fina tårar kunnat upvåcka den andra, Ingen | Råttegångs fak har dermed blifvit vunnen tilbaka, at någon klagat och förgt öfver Do» Mmarens elkigd utflag, Ingen gap ar sn
