Sida 56 [56]
OCR
;6 8 )o( 8 antingen fået båttre lif, eller, at detta fnart måtte förbåttras, har uppehållit honom, at han likfom fått nya krafter; hury mången | har icke varit inéd och olycka, ja, ofta ka= ftad, fom en båll, för alla olyckones ftormvå- | der? men hoppet om förbåttring har låmnat | honom kraft - och yrka, at han ej alle- | naft kunnäåt. uthårda,y utan åfven ibland ' hafvanéjfamma ftunder ? Huru mången har ock icke lidit förakt, orått och förföljelfe nu af den era nu ef den andra, ja, ofta af fina båfta vånner, få athan fjelftyckt at han aldrig | fkulle kunna förfmålta det? men hoppet om > hjelp och åndring har gjordt, at han. fårmått gå det igenom. Hvarföre ock den liknelfe, fom bufvit tillagd hoppet, afet ankar, icke var få illa tråffad. . Ols möta ofta motFÖnes och olycks ftormar, Vårt lefnads fkepp | år ftåndigt'i fara. Vilje vi ej fegla i qvaf; få måtte vi kafta ut vårt ankare, hoppet; | "co omen konften år dock, at råka på den råtta | Kg Kafte vi det ut på en flåt och | iprig grund; få håftar det icke, utan grunderfmiåtte vara fat och ftadig, ”fag vet ock | ingen faftare grund för hoppet, åh då vi fås | fe det vid Guds fanfårdiga och oryggeliga | löften. De utgöra en faft grund, och alle de, | fom derpå ankrat, hafya altid blifvit lyckeli- ; Be; men vi förgåte få gerna denna grunden,” | och fåfte vårt hopp. på en hop jordifka jag | VvUu= I
