Sida 39 [39]
måga; Afvenledes hafve vi en innerlig af=
fky och våmjelfe til det onda, och fökes at
undvika det, få vida möjeligt år. Ock"om
viicke kunne undgå det; få ångflas ock be¬
dröfvas vi få deröfvery at vi ej tilfylleft
kunne: beklaga vårt åde. Men värt Sinliga
begår och afky åt merendels olykligt deruti,
at det icke träffar det råtta goda, och det råt¬
ta orda Phorö det förra altid ålkar och
begår det goda, och det fenare våmjes vid
det onda; äro de dock i fjelfva valet deraf
få förvånde, at det förra ofta tråffar det on”
da, och det fenare det goda. Men nog af: de
vålja ändock det onda under fken äf godt,
ock förkafta det goda under fken af öndt. De
åro fåledesaf et förvåndt förflånd få intalte; ät
de valde tingen (kola vara goda ellérf onda,
eljeft blefvo de aldrig valde.
Jag fade ock hår ofvanföre, at den förnufs
tiga Viljan och den förnuftiga affkyn upkomr
ma af förftåndets rediga och tydeliga begrepps
farnmt at de följa famma begrepp få, fomFörftån¬
det dem fattat, hvilkep mening icke få bör
tagas, fom fkulle”Sjålen Ingen Frihet åga,
utan nådvåndigt följa Förftåndet efter , e¬
tvad hon vil eller ej. Nej, Jag lårer det få
mycket mindre kunna mena, fom jag tilfö¬
rene i min förfta Le Spån förfvarat genör
4 en