Page 4 [4]
OCR
4 )JoC elf? Hon år vistt icke det fåmfta af alt, at hon ör blifva förbigången. Men jag torde til åfventyrs hitta på orfaken. Vår Själ år icke något finligt ting, eller något fådant, fom kan med ögonen fes och med hånderna taas, Vi fåfte våra tankar fom fnaraft på det, om för ögonen ligger, och det fom lemnar ofs altid et ftörre intryck: och ju håftigare detta intrycket år, ju ftörre blifver jämvil åhågan och luften, Men få fnart något fådant förekommer, fom fordrar et rent föårfånd, få hafve vi ftårre möda at fatta, och ju fvårare det år at fatta, ju mera luft-och hog-léfe varde vi. Dock tjenar detta ofs' til ingen urlåkt. Förftåndet, 'då vi antingen tale om vår kropp eller Själ, underh jelpes mycket af förfarenhet, och förfarenheten gör all ting lått, Likaledes åre vi om ingen ting mindre bekymrade, ån huru vi råtteligen må kunna ftyra vår Själ. Vår Själ år af naturen ond; men vi föke aldrig at båttra henne: Hon år otamd och uprorifk ; men vi bjude icke til at tygla henne: Hon år blind; men vi Öpne « henne aldtig ögonen. Vi låte all ting gå vind för våg, och fråge aldrig efter, om det år rått eller galit, godt eller ondt, hvilket ock år faft onsa Vore vi förfummelige i det ena, hvarföre fkole vi få vara i det andra? Själens ftyrfel år få nådig och angelågen, at vi den förutan, aldrig kunne vinna nå on Ör
