Page 4 [4]
4 )JoC
elf? Hon år vistt icke det fåmfta af alt, at hon
ör blifva förbigången. Men jag torde til åf¬
ventyrs hitta på orfaken. Vår Själ år icke
något finligt ting, eller något fådant, fom
kan med ögonen fes och med hånderna ta¬
as, Vi fåfte våra tankar fom fnaraft på det,
om för ögonen ligger, och det fom lemnar
ofs altid et ftörre intryck: och ju håftigare
detta intrycket år, ju ftörre blifver jämvil
åhågan och luften, Men få fnart något få¬
dant förekommer, fom fordrar et rent föår¬
fånd, få hafve vi ftårre möda at fatta, och
ju fvårare det år at fatta, ju mera luft-och
hog-léfe varde vi. Dock tjenar detta ofs' til
ingen urlåkt. Förftåndet, 'då vi antingen ta¬
le om vår kropp eller Själ, underh jelpes myc¬
ket af förfarenhet, och förfarenheten gör all
ting lått, Likaledes åre vi om ingen ting min¬
dre bekymrade, ån huru vi råtteligen må
kunna ftyra vår Själ. Vår Själ år af naturen
ond; men vi föke aldrig at båttra henne: Hon
år otamd och uprorifk ; men vi bjude icke
til at tygla henne: Hon år blind; men vi Öpne
« henne aldtig ögonen. Vi låte all ting gå
vind för våg, och fråge aldrig efter, om det
år rått eller galit, godt eller ondt, hvilket
ock år faft onsa Vore vi förfummelige i
det ena, hvarföre fkole vi få vara i det andra?
Själens ftyrfel år få nådig och angelågen, at
vi den förutan, aldrig kunne vinna nå on
Ör¬