Sida 40 [40]
OCR
lg SR ed av, men vårt bagage, som blivit sänt efter oss med en annan släde från Soppero, var ännu ej ankommet och utan det ville vi ej resa. Det begynte blåsa upp — månen såg smutsig ut — allt tydde på att vi hade snöstorm i faggorna. Klockan nio beslöto vi dock att ge oss i väg. Det blåste bitande kallt; trots fällar och pälsar fröso vi erbarmligt. Vi voro också högst uppe på fjällplatån söder om Karesuando och medvinden pustade mer än lovligt, sin friska ande in under slädtäcket. Till slut stodo vi ej ut längre, utan stego upp och sprungo efter släden, vägen var usel, sned och vind och uppkörd av alla de eländiga »Siilastupafororna». Mörkt var det, visserligen var månen uppe, men den syntes knappast genom snödiset. Den om dagen och i strålande sol så storslagna natur, vari vi färdades, föreföll mig nu både kuslig och skrämmande. Vi veko av på en genväg; det var en besvärlig väg, eller rättare, ingen väg alls, hästen sjönk ideligen ned till buken och vi två, kocken och jag, som gingo bakefter, hade fullt arbete med att undvika hålen efter hästens kropp. Varma blevo vi emellertid, men trötta — jag minns aldrig jag varit så trött eller sömnig, som just de tre timmar vi gingo efter släden. QS SN
