Sida 39 [39]
OCR
JUKKASJÄRVI — KARESUANDO 25 Vi körde hela dagen, kvällen kom, himlen mörknade och månen gick upp. I månskenet foro vi förbi rastande foror, hästarna med hängande huvuden, silverglänsande av rimfrost, slädar med fantastiska konturer och runtomkring rökiga, flammande eldar. Jag beklagade bittert att jag ej kunde stanna och rita av den underbara scenen. Längre fram mötte vi en man, som drog en sparkstötting; han hade varit 3 veckor på väg och tillryggalagt över 30 mil. På stöttingen hade han 200 kg. tenn — han kom också från Siilastupa. »Det är långt till lapparna,» sade min kock och stack försiktigt sitt lilla fjäs upp ur pälsvarorna. Jag suckade, jag längtade efter arbetet, efter att vara i rörelse bland dem jag skulle arbeta hos, detta ideliga körande började ta på nerverna — och så frös jag om tårna. Så kommo vi då till Idivuoma — Idivuoma litet och gudsförgätet. »Här välte jag i fjol med en rik general,» yttrade plötsligt vår skjutspojke, strax innan vi nådde byn — ja, vägen var verkligen vältbar; den gick i de underbaraste kurvor och vid sidan låg ett djupt dike, eller var det en igenfrusen bäck. Gästgiveriet låg långt i norra ändan av byn och jag tyckte inte jag riktigt kände igen det sedan 1913. Den var också . flyttad. Värdfolket föreföll hyggligt; vi fingo tälta i pörtet, ty i gästkammaren var isande kallt. Fullt med folk var det. Lustigt föreföll mig bruket gnida småbarn till sömn i stället för att vagga dem. Värden på gården tog den lilla på knäet, stack sin hand upp under kläderna på ungen, varvid han växelvis rörde det av och an. »Efter en stund sov den lilla fridfullt,» anmärker min kock i sin dagbok. Östen, vår skjutspojke, fick en gammal lappgumma att koka oss kaffe. »Det skall bliva prima kaffe,» skrek han under förfärliga grimaser, och grima blev det verkligen. Nu hade klockan blivit inemot åtta och vi voro starkt betänkta ge oss
