OCR Output

JUKKASJÄRVI — KARESUANDO 25

Vi körde hela dagen, kvällen kom, himlen mörknade och
månen gick upp.

I månskenet foro vi förbi rastande foror, hästarna med
hängande huvuden, silverglänsande av rimfrost, slädar med
fantastiska konturer och runtomkring rökiga, flammande eldar.

Jag beklagade bittert att jag ej kunde stanna och rita av
den underbara scenen. Längre fram mötte vi en man, som
drog en sparkstötting; han hade varit 3 veckor på väg och
tillryggalagt över 30 mil. På stöttingen hade han 200 kg.
tenn — han kom också från Siilastupa.

»Det är långt till lapparna,» sade min kock och stack för¬
siktigt sitt lilla fjäs upp ur pälsvarorna.

Jag suckade, jag längtade efter arbetet, efter att vara i
rörelse bland dem jag skulle arbeta hos, detta ideliga körande
började ta på nerverna — och så frös jag om tårna.

Så kommo vi då till Idivuoma — Idivuoma litet och guds¬
förgätet.

»Här välte jag i fjol med en rik general,» yttrade plötsligt
vår skjutspojke, strax innan vi nådde byn — ja, vägen var
verkligen vältbar; den gick i de underbaraste kurvor och vid
sidan låg ett djupt dike, eller var det en igenfrusen bäck.

Gästgiveriet låg långt i norra ändan av byn och jag tyckte
inte jag riktigt kände igen det sedan 1913. Den var också .
flyttad.

Värdfolket föreföll hyggligt; vi fingo tälta i pörtet, ty i
gästkammaren var isande kallt. Fullt med folk var det. Lustigt
föreföll mig bruket gnida småbarn till sömn i stället för att vagga
dem. Värden på gården tog den lilla på knäet, stack sin hand
upp under kläderna på ungen, varvid han växelvis rörde det
av och an. »Efter en stund sov den lilla fridfullt,» anmärker
min kock i sin dagbok.

Östen, vår skjutspojke, fick en gammal lappgumma att
koka oss kaffe. »Det skall bliva prima kaffe,» skrek han under
förfärliga grimaser, och grima blev det verkligen. Nu hade
klockan blivit inemot åtta och vi voro starkt betänkta ge oss