Sida 37 [37]
OCR
JUKKASJÄRVI— KARESUANDO 23 Smör hade alla i övermått och som sagt kaffe, kaffe, kaffe. Efter att ha värmt en panna kött och druckit te, fortsatte vi mot .Soppero. Ideligen måste vi vika ur vägen för mötande foror. Huru vi än hojtade och skreko, lyfte inte forbönderna ens sina ögonlock där de lågo på magen ovanpå sina lass, utan blevo det alltid vi som måste ut i den djupa snön på sidan av vägen. Hästen sjönk flera som gånger ned till buken och det var icke så odelat behagligt, att tvingas hoppa ur och hjälpa det hela på fötter igen. . Omsider kommo vi dock fram till Nedre Soppero, denna oändligt långa by, som man alltid kommer till i skymningen, just när kropp och själ äro som mest nere och - fallna för Ööverdrifter. Dagboken säger: »Det är kallt! Jag sitter uti Övre Sopperos iskalla gästgivargård. I ena handen håller jag en ångande temugg, den andra är iförd en bälgvante med hål i för pennan, varmed detta skrives. Efter att ha förbannat den långa byn, ankommo vi hit sent i går kväll. Det var disig måne över de lustiga, likkistformade aztas och på det himmelska gärdet exercerade norrskenet. Mörkt i alla fönster, vi tumlade frusna och stelbenta ur släden. Dörren in till pörtet stod öppen; därinne var kolsvart och varmt och nere från golvet uppstego fruktansvärda snarkofoner.
