Sida 27 [27]
OCR
JUKKASJÄRVI 3 Det kändes skönt att få sträcka ut sig på bolstret, taga thermosflaskan mellan benen och känna getskinnsfällens långa hår kittla sig under hakan. »Hur har du det, kock,» skrek jag och hörde strax kockens yrande stämma mellan fällarna. »Härligt, 'härligt, man åker som en gudl» Bjällran klingade, kuskens breda rygg vaggade av och an, solen sken oss i ryggen och vid tretiden körde vi in på Jukkasjärvis i saga och sång så besjungna gästgivaregård. Allt var sig likt sen sist. Fru Pappila var ej det minsta förändrad och mottog oss med översvallande vänlighet. Vi fingo renkött och soppa, märgben och lever, oceaner med kaffe och kilovis med smör. Man riktigt kände hur krafterna stego. Väggens krönta plakat om att endast en sockerbit finge Serveras per gäst och kopp översågs fullkomligt. - Minns jag rätt var minimum tre.: Ja, vi åto och drucko och voro glada och kyrkans blåa dörr lyste som, ja, vad den lyste som minns jag ej, men lyste gjorde den. Vi hade ingen brådska utan beslöto se tiden an och till att börja med bese metropolen. Fru Pappilas äldste son RagNar, även kallad. Isopojka, blev vår ciceron. I byn funnos f. n: inga lappar, endast några lappbarn som gingo i därvarande
