Sida 21 [21]
OCR
FÖRSTA: KAPITLET 7 »Ja, vem skall egentligen hjälpa mig med maten,» tänkte jag, »det låter så enkelt, bara värma en dosa konserver — men fanken vete ändå, om inte jag borde ha någon med, som toge hand om hushållet, så jag själv finge bättre tid ägna mig åt mitt eget arbete.» Så gick jag och spekulerade och för varje ögonblick växte mina hushållsbekymmer. »Har du packat in tallrik, tekanna, stekpanna, koppar och fat, kaffepanna och kastrull,» frågade åter min hustru — nej och åter nej — svarade jag. »Tror du jag ämnar mig till Uganda» — men hur vi vände på saken så stod det dock fast, att maten var halva födan och så beslöt jag taga min fru med — som kock. Och det gjorde hon gott ifrån sig. Det vattnas ännu i munnen på mig då jag tänker på de lukulliska måltider hon tillredde, bara hon hade en eld framför sig. I pörtespislar, i kåtornas are, vid lägereldarna i fria luften, överallt där en eld flämmade, smorde hon ihop de festligaste anrättningar och »Pikkupojkas»> matlagningskonst skattades högt av alla, både lappar och finnar. Det var rätt mycket att göra; en del av lådorna skulle sändas till Karesuando, en del stanna i Kiruna och en del åter skulle sändas till Norge, så jag hade föda mig till mötes. Min käre fader påstår ännu i denna dag, att det kostade honom två par halvsulor innan han fick det ordnat med licensen. Så var det kläderna. En kavajkostym, rätt tjock, tre ombyten underkläder och ett extra par byxor, om man skulle falla i vattnet, så var jag klar. Sex mjuka kragar fingo räcka och skor hade jag i övermått i mina gamla militärpjäxor. Lappmudd för risslor och pulkor, vanlig överrock med stora fickor för arbetet sommartid utomhus. Min hustru reste med tre blusar och två ombyten underkläder, så hon fick ligga till sängs medan tvätten torkade; dessutom hade hon sweaäters, vadmalskappa och sportbyxor, lindade ben och yllemössa, samt vid längre slädfärder en kort fårskinnspäls ovanpå alltihop.
