OCR
HEMÅT 431 Så fort jag satt foten på fast mark var det som jag endast varit på Grönland en kort stund. Det var en rent av löjlig känsla. Den 26 var jag åter i Stockholm och hela resan var »ett minde>». Men ett roligt sådant. Det är alltid kinkigt få ett gott slut på en bok, i det här fallet är det nästan rent omöjligt. Jag kan ej skriva något högstämt, som Albert Engström t. ex. i sin avslutning..av Hecklefjäll, där det heter: SE nä got oandligtsromtooh ett haveav somnar och en sol som smeker en gammal flintskalle — — —> Det får alltså bli — — — En sommar: på Grönland är ingen tid alls — för den som vill lära känna landet. Jag gör ej anspråk på att göra detta, Grönland och grönländarna äro för mig ännu en gåta med sju insegel som det står i bibeln. Jag har endast fått se en skymt, en hundradel av de möjligheter landet rymmer. Men jag är ändå tacksam och glad. Jag har ritat det jag sett och jag har skrivit om det jag sett, och givit fanden i resten. Har det i skildringar av seder och bruk insmugit sig fel så bedes herrar etnografer vördsamt om ursäkt, jag är nämligen ej etnograf. Har det i »grönländskan» stavats tokigt bedes herrar språkkännare om ursäkt, jag kan nämligen ej grönländska. Har det till sist blivit en tråkig bok, så bedes läsarna icke Om ursäkt, ty jag reste ej upp för att skriva någon bok. Jag reste för att rita och för att samla stoff till blivande sagotavlor — att det ändå blev en reseskildring skyller jag på min vana uppteckna vad jag ser och en allt uppslukande önskan vara mina medmänniskor till glädje och gagn.