OCR
OM MIN KOJ 21 flera våningar djupt. Så duvar fartyget, sätter näsan ned i en sjö och det ger ett sätt i skrovet som om det finge en spark. Och så alla ljuden omkring mig. Ligger jag vaken en stormig natt och lyssnar, kan jag få ihop en hel del märk: liga ting. Man hör små barn gråta och funderar skarpt på varifrån ljudet kommer, men släpper tanken för att i nästa ögonblick förbluffas över en högljudd sång av otaliga kanariefåglar. Mellan numren kraxar lampkupan i aktersalongen fram ett slags läte, som gott kan tagas för en krasslig gammal mans bifall med underhållningen. Det knakar i däcket, visslar och sjunger och så hörs vågorna alldeles vid örat, smackande med tusen tungor. Så blir det dödstyst, men bara ett ögonblick. Propellern surrar i luften som om den i förtvivlan ville surra sig loss från den axel som binder den vid skeppet. Fartyget balanserar ett ögonblick på en våg kam, och så, husch, dyker det ned, så man nästan Stat. rakt upp och ned, fast man ligger på rygg och oväsendet begynner på nytt. Men inne i kojen är lugn och frid, bara man har sin hoprullade överrock bakom sig och ett gott spjärn med armbågar och knän mot kant och skott. Ett fel har min koj, den har för låga kanter, jag kan ramla ur. Aldrig glömmer jag "den natt då jag vaknade på golvet, eller rättare sagt på väggen. Det var den natt vi rundade Kap Farewell, Grönlands sydspets. Vid tolvtiden kom en ofantlig våg, träffade fartygets styrbordsida akterut, rakt för bardunerna till mesanen. Jag flög av stöten rakt ur kojen och slungades yrvaken och sömnig som jag var, rakt ut i aktersalongen. Där rann vattnet i strömmar genom takfönstren, som delvis knäckts av spillrorna från den krossade relingen. Braket och dånet var ohyggligt och jag hörde hur matroserna svuro och stampade ovanför mitt huvud. Jag kröp uppför det sluttande golvet till min hyttdörr, och klättrade sedan in i kojen, såg att vattnet i små bäckar flöt ned längs väggen och skyndade mig stänga koögats järnventil. Jag var som mörbultad och dagen därpå var jag blå över