Sida 34 [34]
OCR
18 MODERNA ESKIMÅER oförgätlig stund framför hönsburen. Tuppen är sjösjuk, han blundar och då och då går en böljande rörelse genom hans lekamen. Ett grässtrå hänger ut genom näbbet. En av hönorna, troligen ett konkubinat, går vänligt fram för att befria honom från detta strå, så drar hon. — Det är som att dra i handtaget till en dusch — — — och vår stackars hjälpsamma höna vacklar förblindad och nersmord bort från tuppen som känner sig lättad men faller omkull vid sitt försök att stå på ett ben. — — — Det är omöjligt vara på däcket och hovmästaren flög nyss mot en vägg och krossade kupa och glas på en lampa han nyss hade fyllt. I olikhet med de flesta andra människor, vilka på sjön hata varje tillstymmelse till matos, insuger jag med förtjusning varje pust av stekt sill eller fläsk jag kan uppfånga från kockens kabyss och min aptit är fruktansvärd. Det enda jag känner är ett otroligt behov få sova — bara sova, men det är havsluften skuld till, och så denna eviga rullning. Vi befinna oss nu i Nordsjöns minbälte och utkiken fördubblar sin vaksamhet, men »skit me de», som dansken säger, den flyger ej i luften som är dömd att hängas, och ännu har ingen skåning visat fruktan för en smula krut. Tumlare som följa fartyget dyka upp och ned ur vågorna och bilda tillsammans med den saltsyregröna sjön en bild av liv och rörelse som gläder ögat. suiPåskdagen: Jag trotsar vem som helst, att ha varit med om en oroligare påskamåltid. Mitt under frukosten bröt en sjö in genom mässens skylight, som lämnats en smula på glänt för luftväxlingens skull. Den sköljde ned rakt i huvudet på kaptenen som svor okristligt över denna hjälp till äggsaltning. Att sitta och hålla fast ett fullt ölglas, medan man med andra handen fyller sin snaps dito och samtidigt med hakan håller tallriken på bordet, är ett rätt invecklat konststycke och styrman Sgrensen hade ganska rätt i sin undran, varför försynen inte kunde ordnat det med fyrkantiga ägg på sjön, i stället
