Sida 34 [34]
18 MODERNA ESKIMÅER
oförgätlig stund framför hönsburen. Tuppen är sjösjuk, han
blundar och då och då går en böljande rörelse genom hans
lekamen. Ett grässtrå hänger ut genom näbbet. En av
hönorna, troligen ett konkubinat, går vänligt fram för att
befria honom från detta strå, så drar hon. — Det är som att
dra i handtaget till en dusch — — — och vår stackars hjälp¬
samma höna vacklar förblindad och nersmord bort från tuppen
som känner sig lättad men faller omkull vid sitt försök att
stå på ett ben. — — —
Det är omöjligt vara på däcket och hovmästaren flög
nyss mot en vägg och krossade kupa och glas på en lampa
han nyss hade fyllt. I olikhet med de flesta andra människor,
vilka på sjön hata varje tillstymmelse till matos, insuger jag
med förtjusning varje pust av stekt sill eller fläsk jag kan
uppfånga från kockens kabyss och min aptit är fruktansvärd.
Det enda jag känner är ett otroligt behov få sova — bara
sova, men det är havsluften skuld till, och så denna eviga
rullning. Vi befinna oss nu i Nordsjöns minbälte och utkiken
fördubblar sin vaksamhet, men »skit me de», som dansken
säger, den flyger ej i luften som är dömd att hängas, och
ännu har ingen skåning visat fruktan för en smula krut.
Tumlare som följa fartyget dyka upp och ned ur vågorna
och bilda tillsammans med den saltsyregröna sjön en bild av
liv och rörelse som gläder ögat.
suiPåskdagen:
Jag trotsar vem som helst, att ha varit med om en oro¬
ligare påskamåltid. Mitt under frukosten bröt en sjö in genom
mässens skylight, som lämnats en smula på glänt för luftväx¬
lingens skull. Den sköljde ned rakt i huvudet på kaptenen
som svor okristligt över denna hjälp till äggsaltning. Att
sitta och hålla fast ett fullt ölglas, medan man med andra
handen fyller sin snaps dito och samtidigt med hakan håller
tallriken på bordet, är ett rätt invecklat konststycke och styr¬
man Sgrensen hade ganska rätt i sin undran, varför försynen
inte kunde ordnat det med fyrkantiga ägg på sjön, i stället