Sida 31 [31]
OCR
FÖRSTA DAGENS INTRYCK Jag fortsätter med ett utdrag ur min dågbok. 1, Klockan är nu elva på fm., himlen mulen och frukostbordet dukat i salongen. Förtöjningarna äro kastade och för halv maskin glida vi ut genom hamnen. En pråm med krut och dynamittunnorna väntar oss ute vid redden. Langas upp och stuvas akterut. Hovmästaren slår på gonggongen och jag går ned till frukosten. — Dansk frukost med »varmrätt först och därefter smörgåsbord och snaps», en svensk bör läsa föregående mening bakifrån för att få sina nationella begrepp klarade. Jag som skulle ära, kände mig för samma orsaks skull nästan tvingad stå på huvudet vid bordet för att få maten i rätt ordning i magen. Men inga onda ord om »Hans Egedes» bord, det var utmärkt från topp till tå, rikhaltigt och omväxlande och kocken Danielsen, en konstnär i Lobskowes och ärter. Jag haren hemskt god aptit och det danska brännvinsglaset är så litet så litet. »Hans Egede» rullar inte alls och snart äro vi i Helsingör där lotsen skall gå i land. Vi ligga nu och kryssa sydväst om Hven. Kompassen justeras och på styrhyttens tak står en man vid ett stativ och stirrar upp mot den bleka sol som då och då visar sig genom skyarna. Kapten Thorssen tycks inte känna sig hemma riktigt ännu. Han går fram och åter på mellandäck med händerna i fickorna och ser allvarlig ut. Lotsen, som är ombord, beställer av mig en tavla med guldförande berg, innan han går i sin båt. Vi passera en ingående ångares kölvatten, det är som att segla över en äng av nyutsprucket gräs. Nu begynner det blåsa och en ljusgrön, glasklar våg, den första, bryter in över fören och drar en pärlgardin av skum över skanstaket. Svenska landet ligger i tät dimma under mörka moln. Jag erfar inga som helst novellistiska känslor vid åsynen av det försvinnande fäderneslandet, utan röker min cigarr, under det jag lyssnar till Judit och Hindriks samspråk. De tala grönländska och Judit har fått på sig en anorak med pärlkrans och hundskinnskrage. De två danska barnen uppenbara sig nu i
