Efter en ansträngande vecka, under vilken mina vänner
ivrigt bemödade sig om att förvandla natt till dag, kom så
äntligen den stund jag skulle anträda min långa resa. Jag
hade fått tillsägelse vara ombord senast kl. 10 på morgonen
den I april och naturligtvis var jag där redan kl. 9. »Hans
Egede», ett tremastat järnskepp, smal som en synål och enligt
ojäviga vittnens utsago av enastående slingringsbegåvning,
låg med ångan uppe nere vid grönländska handelsplatsen,
klar till avgång. Det myllrade med avskedstagande och frun¬
timren hade våta ögon överallt, ty det var ju krig i Europa,
och de sågo i fantasien Nordsjön till trängsel fylld med
minor och ur vattnet uppstickande periskoper. Inte underligt,
att avskedet blev en smula högtidligt. Jag var alldeles ensam,
hade redan gjort bort mitt i Stockholm och stod alltså utan¬
för det hela. Den enda som viftade åt mig var Henning
Berger, fast säker är jag ej. Akterstäderskan ombord påstod
det var åt henne, men »susa med det», som grönländarna säga.