OCR
HUR JAG ÄMNADE ARBETA M. M. 11 Jag förde noggranna dagböcker och det är huvudsakligast ur dessa, följande skildring är hopskriven. Jag låter visserligen läsaren följa mig dag från dag men FN Jäon för Sihopietnografrockikonst: beskrivet upp: levelser och formen på redskap i ett andetag. Ena stunden är jag glad, andra stunden ledsen — — —. Jag skriver som jag känner. Hur säger ej författaren till »Min son på galejan» i sitt företal— = — »Naturam 'expellas-furca,. tamen usque recurrit; Naturen flyter ovanpå, liksom skummet i ölbägaren. En författare kan icke dölja sig själv på papperet. Hans temperament sticker fram i allt vad han skriver. Ni skulle snart tänka, att han doppar pennan i sitt eget blod. Vad under? Sonen liknar fadern, skriften skribenten — — —. Är det muntert i dag och sorgset i morgon, så har ni strax två dylika kapitel.» — — — Så är det med mig också och läsaren får ta det hur han vill. Någon »historik» har jag ej brytt mig om att göra över grönländarna. Den som vill ha en sådan, slå upp Nordisk familjebok på bokstaven E och läse! Varför ej alla teckningar i min reseberättelse äro av mig själv? Jo, det skall jag strax tala om. När jag kom till Grönland fann jag, att landet vimlade av män, som utom sitt egentliga yrke, »fångarens», även idkade konst. Dessa »fångare» voro alla fördömt duktiga tecknare och som de till punkt och pricka hade reda på allt som rörde livet omkring dem o. d. var det klart jag använde dem. Från Godthaab till Umanak har lurviga jägare suttit och arbetat åt mig och som teckningarna ärligt äro betalade, drar jag mig ej för att reproducera dem. Jag önskade otaliga