Page 169 [169]
OCR
163 Främlingen såg vist på Janitorn: — Tyst, du, sade han och försvara din egen sak först. Vad gör du också egentligen här på jorden? Janitorn visade genast samma oförklarliga rädsla för den okände, som även gripit Pete, och stammade: — Jag visste inte bättre. — Följ mig, sade främlingen. Jim viskade till Pete: — Jag tror att de ä en -himlabyling. Tror inte du de med? Pete nickade. Alla fyra gingo tillsammans uppför trapporna och genom Petes ateljé och ut på husets tak. — Där går vägen, sade främlingen och pekade uppåt och - här ha ai ett intyg av mig, att ni endast av oförstånd kvarstannat, lämna fram det, annars bli ni inte insläppta. — Nej, se morsan, utbröt plötsligt Jim och pekade. Hej, morsan, jag kommer, adjö, bylingen, och så satte han plötsligt full fart framåt den vita, breda vägen de sågo framför sig. Gripen av en oförklarlig rörelse såg Pete eter den lille negern. Ingen väntade honom där vid vägens andra ände. Far och mor hade han aldrig haft, hittebarn som han var, och ingen av hans vänner hade gått före honom. Emellertid måste han ju lyda order och begynte vandringen framåt, efter sig hörde han Janitorns fotsulor slå mot den, vad han tyckte asfalterade
