OCR Output

163

Främlingen såg vist på Janitorn: — Tyst, du,
sade han och försvara din egen sak först. Vad gör
du också egentligen här på jorden? Janitorn visade
genast samma oförklarliga rädsla för den okände,
som även gripit Pete, och stammade: — Jag
visste inte bättre. — Följ mig, sade främlingen.
Jim viskade till Pete: — Jag tror att de ä en
-himlabyling. Tror inte du de med? Pete nickade.

Alla fyra gingo tillsammans uppför trapporna
och genom Petes ateljé och ut på husets tak.

— Där går vägen, sade främlingen och pekade
uppåt och - här ha ai ett intyg av mig, att ni
endast av oförstånd kvarstannat, lämna fram det,
annars bli ni inte insläppta.

— Nej, se morsan, utbröt plötsligt Jim och
pekade. Hej, morsan, jag kommer, adjö, bylingen,
och så satte han plötsligt full fart framåt den vita,
breda vägen de sågo framför sig.

Gripen av en oförklarlig rörelse såg Pete eter
den lille negern. Ingen väntade honom där vid
vägens andra ände. Far och mor hade han aldrig
haft, hittebarn som han var, och ingen av hans
vänner hade gått före honom.

Emellertid måste han ju lyda order och begynte
vandringen framåt, efter sig hörde han Janitorns
fotsulor slå mot den, vad han tyckte asfalterade