Sida 165 [165]
take
MELÄRIS RR
BENET ÄN din
FÄR
JSILUIMIN AD rue eerss ETTA: sak
ER Fd in sk dke
159
krupna i ateljéns divan och åsågo de båda målarin¬
nornas toalettbesvärligheter kunde Jim vända sitt
grinande ansikte mot Petes och säga: ”De ä
ändå bra synd om jäntstackarna, här har dom nu
provat elva par strumpor och nu tar dom det
första paret dom provade på sej engång till. Jag
tror dom inte ä riktiga i skallen och tira på domses
strumpeband, dom måtte vara fanken så ängsliga
för att tappa sockorna, då de inte kan nöja sig
med mindre än fyra var.
Ja, Pete kunde ju inte annat än giva honom rätt
och blev dag efter dag alltmer övertygad om att
han ej skulle passat till kvinna.
Efter en tid upptäckte Pete, att han av en nådig
försyn blivit tilldelad gåvan att göra okynne. Han
kunde inte ta hatten av en mötande, men han
kunde slå av den och ha nöje av att höra herrn
svära över det fördömda blåsvädret, även om det
var blekstilla.
Pete och Jim upptäckte rätt snart att de ägde
en gemensam fiende i Janitorn och nu, när Pete
fått gåvan att giva sig tillkänna för de levande
genom okynnets glugg, slöto han och Jim ett
offensiv- och defensivförbund mot samme Janitor,
som snart nog fann att huset han regerade, besatt
tusen lynnen och ”förbanne mej”, som han ibland