Page 164 [164]
OCR
158 såg hissens botten bli mindre och mindre ovanför sitt huvud. Jaså jag går igenom hissgolvet också, mumlade Pete och beredde sig på att trava aderton trappor upp. Det gick lättare än han trodde och då han nått elva trappor upp och var halvvägs på den tolfte, stötte han på sin vän. Denne — en kolsvart byting på tio vårar — kom i full fart utför trappan och stötte häftigt mot Pete. — Ha, skrek Pete, äntligen något massivt att ta i, stryk ska du ha, så du känner det, och vad menar du egentligen med att ränna fint folk på benen så där, och: så gav Pete gossen en ordentlig örfil. — Förlåt, mister, tjöt den slagne. Jag visste inte annat än att herrn var levande. — Va, ä du också en ande! skrek Pete glad. — Ja, jag blev dödad vid en hissolycka här för ett år sedan och har ingenstans att vara än här i huset. | : — Vet du vad, sade Pete, då kan du få bo hos mig för det är muntrare att vara två än en, och : så följde Jim med upp: och blev: Petes oskiljaktige vän. Jim var en lekfull och klok liten byting och hans anmärkningar ibland både träffande och riktiga. Ofta då Pete och han bekvämt sutto hop
