Sida 164 [164]
158
såg hissens botten bli mindre och mindre ovanför
sitt huvud. Jaså jag går igenom hissgolvet också,
mumlade Pete och beredde sig på att trava aderton
trappor upp. Det gick lättare än han trodde och
då han nått elva trappor upp och var halvvägs
på den tolfte, stötte han på sin vän. Denne — en
kolsvart byting på tio vårar — kom i full fart utför
trappan och stötte häftigt mot Pete.
— Ha, skrek Pete, äntligen något massivt att
ta i, stryk ska du ha, så du känner det, och vad
menar du egentligen med att ränna fint folk på
benen så där, och: så gav Pete gossen en
ordentlig örfil.
— Förlåt, mister, tjöt den slagne. Jag visste inte
annat än att herrn var levande.
— Va, ä du också en ande! skrek Pete glad.
— Ja, jag blev dödad vid en hissolycka här för
ett år sedan och har ingenstans att vara än här
i huset. | :
— Vet du vad, sade Pete, då kan du få bo
hos mig för det är muntrare att vara två än en,
och : så följde Jim med upp: och blev: Petes
oskiljaktige vän.
Jim var en lekfull och klok liten byting och
hans anmärkningar ibland både träffande och rik¬
tiga. Ofta då Pete och han bekvämt sutto hop¬