Sida 163 [163]
OCR
157 tiden och tittade på sin kamrat, som satt tyst och rökte och inte såg ut att ha det så värst roligt. Nästa morgon var ateljén tom och Jack borta och på kvällen samma dag flyttade tvenne unga målarinnor in i ateljén. Nu kan jag väl knappast bo kvar här, tänkte Pete, som alltid varit en smula blyg för familjeflickor, men hur det var så stannade han. Han erfor en känsla av ljuvlig överlägsenhet över dessa varelser, som behövde tusen och en småting innan de voro färdiga att gå ut på stan till sitt five o”clock tea eller ”var de nu rände hän som Pete vanvördigt brukade säga till sin vän Jim Jones. För Pete hade fått en vän. En liten, mycket liten vän, som ilivet lytt namnet Jim och till yrket varit hisspojke. Pete hade träffat honom strax efter begravningen och gjort hans bekantskap på följande vis: Jack och Pete hade gått in genom vestibulen, Pete tvärsigenom Janitorn, han gick alltid tvärsigenom honom när han kunde komma åt, för han tyckte sig ha märkt, att karlen då liksom ryste till och Pete hade aldrig riktigt kunnat med den fete, mot husets konstnärer, alltid ohövlige portvakten, Pete och Jack stannade framför hissen och klevo in. Dörren smällde igen och upp for hissen utan Pete, som stannade kvar där han stod och häpen
