Page 163 [163]
157
tiden och tittade på sin kamrat, som satt tyst och
rökte och inte såg ut att ha det så värst roligt.
Nästa morgon var ateljén tom och Jack borta
och på kvällen samma dag flyttade tvenne unga
målarinnor in i ateljén.
Nu kan jag väl knappast bo kvar här, tänkte
Pete, som alltid varit en smula blyg för familje¬
flickor, men hur det var så stannade han. Han
erfor en känsla av ljuvlig överlägsenhet över dessa
varelser, som behövde tusen och en småting innan
de voro färdiga att gå ut på stan till sitt five
o”clock tea eller ”var de nu rände hän som Pete
vanvördigt brukade säga till sin vän Jim Jones.
För Pete hade fått en vän. En liten, mycket liten vän,
som ilivet lytt namnet Jim och till yrket varit hiss¬
pojke. Pete hade träffat honom strax efter begrav¬
ningen och gjort hans bekantskap på följande vis:
Jack och Pete hade gått in genom vestibulen,
Pete tvärsigenom Janitorn, han gick alltid tvärs¬
igenom honom när han kunde komma åt, för han
tyckte sig ha märkt, att karlen då liksom ryste till
och Pete hade aldrig riktigt kunnat med den fete,
mot husets konstnärer, alltid ohövlige portvakten,
Pete och Jack stannade framför hissen och klevo
in. Dörren smällde igen och upp for hissen utan
Pete, som stannade kvar där han stod och häpen