Page 161 [161]
OCR
155 nu vistades bortom allt levande, han bara undrade hur han burit sig åt att så där oförmodat kunna få dö, då han låg ute på taket i lugn och ro och fullt frisk och färdig. Pete klev ännu en gång genom fönstret och visslade. Ty takbalustraden var sönder — ett stycke hade ramlat ned och vid en järnpigg fladdrade ett stycke tyg, som Pete genast kände igen som hörande till hans kostym — stycket fattades mycket riktigt på de kläder han nu bar som ande. Jag är alltså död och lever ändå, sade Pete. till sig själv. Jag känner ingenting, varken glädje eller sorg — skojigt i sanning och jag undrar just vad jag nu skall ta mig till? "Det gick ett par dagar — Pete kände varken hunger eller törst och vad som syntes honom ännu märkvärdigare, han kände ingen lust att röka heller. Han satt .mest ute på taket, då och då klev han in i ateljén och tittade på Jack, som tydligen höll på att bryta upp till nya boningsplatser, för Pete hörde då och då honom tala i telefon med en expressbyrå om flyttning och staffliet stod tomt. Något medlidande med Jack kände han ej. Jack sörjde tydligen sin bortgångne vän, men han tog det med fattning och som den robusta natur han alltid varit, tycktes han redan
