Sida 161 [161]
155
nu vistades bortom allt levande, han bara undrade
hur han burit sig åt att så där oförmodat kunna
få dö, då han låg ute på taket i lugn och ro och
fullt frisk och färdig. Pete klev ännu en gång
genom fönstret och visslade. Ty takbalustraden
var sönder — ett stycke hade ramlat ned och vid
en järnpigg fladdrade ett stycke tyg, som Pete
genast kände igen som hörande till hans kostym
— stycket fattades mycket riktigt på de kläder
han nu bar som ande.
Jag är alltså död och lever ändå, sade Pete. till
sig själv. Jag känner ingenting, varken glädje eller
sorg — skojigt i sanning och jag undrar just vad
jag nu skall ta mig till?
"Det gick ett par dagar — Pete kände varken
hunger eller törst och vad som syntes honom
ännu märkvärdigare, han kände ingen lust att
röka heller. Han satt .mest ute på taket, då och
då klev han in i ateljén och tittade på Jack, som
tydligen höll på att bryta upp till nya bonings¬
platser, för Pete hörde då och då honom tala i
telefon med en expressbyrå om flyttning och staff¬
liet stod tomt. Något medlidande med Jack kände
han ej. Jack sörjde tydligen sin bortgångne vän,
men han tog det med fattning och som den
robusta natur han alltid varit, tycktes han redan